Tre stycken fel, ett underliggande problem. Den här gången tittar vi närmare på ett antal bilar med till synes väldigt olika symptom, men som alla har en gemensam nämnare. Kan du hitta den röda tråden innan vi kommer till slutet av texten?

Vi börjar med en Volvo V70N 2006, en gammal trotjänare som köpts av prästen i byn. Ett mycket klokt val, enligt mig, för den som vill kunna ta sig från punkt A till B på ett någorlunda säkert och billigt sätt. Ett litet fel hade bilen dock, DSTC-lampan lyste. Därför hamnade bilen sedermera hos en av mina verkstadskunder.

Efter en kortare felsökning konstaterade vi att felet förmodligen berodde på en defekt rattvinkelsensor (SAS). Efter att verkstaden monterat den nya enheten bad han mig komma förbi och göra en omladdning av SAS-enhetens mjukvara.

Allt gick enligt planerna, men DSTC lampan lyste alltjämt, och indikerade problem med SAS-enhetens CAN-kommunikation. Vi mätte både CAN-bussen/SAS-enheten och LIN-bussen/SWM-enheten (som håller SAS-enheten på plats bakom ratten tillsammans med kontaktrullen för förarens airbag). 

PROBLEMET: FELAKTIG KOMPONENT

Att hitta en ny SWM var emellertid lättare sagt än gjort, även med hjälp av en erfaren reservdelspersonal hos Volvo. Det slutade med att jag komplett SWM till en V70 med DSTC från bildemonteringen, dit jag ändå hade ett ärende. 

När jag plockade isär kundens bil såg jag problemet. En gammal SAS-enhet hade flyttats över till en ny kontaktrulle, och sedan pluggats in på bilens SWM. Verkstaden hade alltså beställt en eftermarknads-SAS, men fått en kontaktrulle där instruktionen förordade att flytta över den gamla SAS-enheten – vilket mekanikern också plikttroget hade gjort. Resultatet blev således att den felaktiga komponenten, som var tänkt att bytas, istället flyttades över till den nya enheten. 

Efter att en helt ny, komplett enhet beställts hos Volvo, och rätt mjukvara laddats ned, så kunde prästen åter ta bilen till högmässan.

Nästa problem var en Peugeot som kom in till verkstaden efter att centrallåset i förardörren slutat fungera. Efter kontroll av säkringar och kablage från A-stolpen till dörren, och lite mätningar på kablarna, föreslås att låskistan bör bytas – ett rutinjobb som normalt bör klaras av på en timme eller två. Längre tog det inte nu heller. 

REJÄL TRYCKLUFTSMEJSEL

Mekaniker slängde igen dörren för att kolla att allt fungerade som det skulle. Problemet var nu att dörren nu var stängd på riktigt, så att säga, och helt omöjlig att öppna – vare sig med centrallås, nyckel eller innerhandtag.

Fram med elschemat! Hade bilen fått någon sorts safelock, en funktion där två låsmotorer blockerar manuell öppning av dörren? Nej, så var inte fallet. Att dyrka upp låset med ståltråd och bladmått fungerade inte heller. Tydligen var vår kriminella bana för kort. Till slut såg vi ingen lösning annat än att gå på låset med en rejäl tryckluftsmejsel. Och ett visst mått tålamod. Efter att dörren till slut öppnats behövdes såklart ytterligare en ny låskista, men med denna på plats fungerade allt som det skulle. 

Låskistan kunde dock inte reklameras, eftersom eventuella tillverkningsfel inte kunde fastställas utifrån från de 30-talet småbitar som nu kvarstod av den. Ska man se positivt på det, så har verkstaden åtminstone blivit klokare, och lärt sig att ALLTID stänga låskistan ett par gånger med mejsel innan dörren slås igen.

En BMW 320 som kom in på verkstaden efter att Check Engine-lampan tänts, ett fel som initialt verkade bero på problem med undertrycket till bilens bromsservo. Detta bekräftades också av kontroller med diagnosverktyget. Efter ett samtal med kunden bestämdes därför att undertryckssensorn skulle bytas. Men vad hjälpte det? Varningslamporna förblev tända och felkoden gick heller inte att radera.

Nu är det förvisso inte helt ovanligt att diagnosverktyg inte riktigt håller vad de lovar. Vi testade  därför att använda en del andra diagnosverktyg, inklusive Generic OBD2-läsare. Efter en djupdykning i elschemat, en utökad kontroll och en resistansmätning av kablarna verkade dock allting okej. 

Det började nu att luta åt ett nytt styrdon. Som tur var, skulle det visa sig, var ett lämpligt ersättningsstyrdon både dyrt och relativt svårt att få tag på. Vi bestämde oss därför för att istället gå vidare med felsökningen. 

Ett problem var att elschemat inte riktigt visade vilka de respektive spänningarna skulle vara för sensorn olika stift. Min erfarenhet sade mig dock att en undertryckssensor med 3-stift bör ha minusjord, +5V samt en så kallad pull-up spänning på runt +5V på det sista stiftet.

Efter lite bollande med multimeterns mätkablar lyckades verkstaden till slut hitta de korrekta värdena till kablarna framme vid sensorn. Och med den nya reservdelen på plats fungerade allting perfekt efter att felkoden raderats.

VERKSTADEN FÅR TA SMÄLLEN

Har du hittat den röda tråden än? Om inte så kan jag avslöja att samtliga fel i slutändan berodde på felaktiga reservdelar. För verkstäderna innebar det en merkostnad på 10 000–15 000 kr i utökad felsökning. Plus ytterligare några tusen i backjobb. Leverantören godkänner ofta inte reklamationen, och kunden kan inte gärna belastas för att en reservdel visar sig vara felaktig.

Resultatet är att verkstaden får ta smällen, och därför kanske höja timpriset några kronor inför nästa jobb – vilket i sin tur gör kanske gör att han riskerar att bli utkonkurrerad, trots att han inte borde sitta med Svartepetter.

Jag passade för övrigt på att köpa en del reservdelar över disk när jag var nere i Thailand över jul och nyår, till minst sagt förmånliga priser. Vad sägs till exempel om en railtrycksensor till en Mazda för 150 kr? En hjulsensor till en Volvo V70 2016 för 70 kr? En differential trycksensor till partikelfiltret för en Mercedes Vito för 110 kr? Eller ett NGK irridium-tändstift till en Nissan gasbil 35 kr. En självjusterande LUK-koppling, komplett med ett dubbelmassesvänghjul, visade sig dock att vara lika dyrt som på eftermarknaden hemma i Sverige.

“THAILÄNDSK NIVÅ”

Att man undantagsvis kan råka ut för en defekt reservdel, det kan jag ha viss förståelse för när priserna ligger på ”thailändsk” nivå. Men det stör mig när du betalar 5–10 gånger mer, för vad som ändå verkar vara samma delar, hemma i Sverige. Och dessutom utan reklamationsrätt. Tydligen gäller inte sägningen ”Du får vad du betalar för”. 

Nu kanske man ändå inte ska fundera på att öppna verkstad i Thailand. När jag köpte ovan nämnda bildelar så ingick nämligen arbetet att byta dem, en service som utfördes av butikens verkstad på baksidan. Det blir gissningsvis svårt att konkurrera med det erbjudandet som fristående bilverkstad.