En verkstad hade två stycken bilar som påminde lite
om varandra. Den första var en Renault Clio som dansat runt på ortens verkstäder, innan jag kontaktades. Bilen, som nu i princip var helt död, hade råkat ut för en för en brand i elsystemet. Det var åtminstone vad en av de tidigare verkstäderna hade konstaterat. Ägaren hade också fått klartecken från försäkringsbolaget, att de skulle täcka de nödvändiga reparationerna. Eftersom detta utspelade sig vid tiden för köldknäppen strax för jul så försökte mekanikern inledningsvis få bilen att starta, så att den åtminstone kunde köras in i värmen. Ett antal timmar och telefonsamtal senare fick vi emellertid ge upp, och bilen släpades in i verkstaden med den välkända ”brute force”- metoden. Nu gällde det bara att hitta vad som orsakat den. Efter att ha undersökt allt som gått att komma åt i motorrummet och kupén hade
vi emellertid inte hittat några tecken på kabel-brand,

eller någonting annat som kunde tänkas indikera på varför bilen var helt strömlös. En gemensam nämnare för bilens tidigare verkstadsbesök var att karosseri-styrdonet hade vägrat att väcka upp bi- len vid startförsök, varför inte ens diagnosen hade gått att använda. Ett karosseristyr- don, eller ”intelligent styrbox” som Renault valt att kalla enheten, är ju heller inget man ger sig på att byta i onödan, även om försäkringsbolaget skulle godkänna det. En del av bilen var dock kvar att undersöka, bagage- utrymmet. Då luckan, efter ett visst motstånd, till slut gled upp syntes först inget direkt misstänkt. Däremot så blev lukten av kabelbrand faktiskt tydligare. När bagagerumsgolvet lyftes blottades en liten damm med ett käckt litet isberg som guppade runt.På botten av dammen låg dessutom en liten plastlåda med ett större antal kablar anslutna.

Detta visade sig vara styrdonet för släpvagns-uttaget, och dessa styrdon brukar ju som bekant inte vara vattenkylda.Eftersom numret på styrdonet fortfarande gick att läsa, kunde ett begagnat styrdon för en rimlig peng lokaliseras. Frågan var nu bara: Kunde ett släpvagns-styrdon verkligen orsaka så pass katastrofala symptom att inte ens tändningen ville slå till i bilen? Skulle det bara vara bortkastade pengar att montera ett nytt släpvagns-styrdon innan den där ”intelligenta styrboxen” bytts ut? Eftersom styrdonet trots allt inte var särskilt dyrt bestämde man sig, klokt nog skulle det visa sig, för att chansa. Så fort det ”nya” släpvagnsstyrdonet hade monterats så fungerade allt som det skulle i bilen. Till och med försäkringsbolaget blev jättenöjda, eftersom det visade sig vara en vattenskada istället för en brandskada.

Kort därpå fick samma verk- stad in en Passat med flera elfel. Det största var att bilen var mer eller mindre strömlös när kunden skulle använda den på morgonen – trots att såväl batteri som generator hade bytts, och ett stort arbete lagts på att ange rätt batterityp (ett ämne som jag nog skulle kunna ägna en hel artikel åt). Vi började nu misstänka att det kunde vara något fel på Volkswagens variant av den tidigare nämnda ”intelligenta styrboxen”. Ett annat, mindre elfel var att det mitt-monterade bromsljuset stundvis kunde lysa med ett svagt sken.

Misstankarna stärktes nu åt vår huvud-misstänkte. Vid en kontroll av bilens elschema lade jag märke till ett kopplings-stycke monterat i höger del av bagagerummet. Jag blev miss-tänksam, och ringde upp verkstaden direkt. ”Fungerar bakrutespolaren som den ska?”, frågade jag dem. Det gjorde den, menade verk-staden. Men nja … här hade vi nog ändå problemet. Bilen hade nämligen den typ av bakrutespolare som delar behållare och pump med vindrutan. För att detta ska vara möjligt går det en slang från motorrummet till bakrutan.

Här hade något ljushuvud tyckt att det var smart att lägga just den slangen i kabelhärvan vid tillverkningen, med resultatet att en läckande spolarslang riskerade att få katastrofala följder för bilens funktion. Med viss skepsis gick verkstaden till slut med på att lossa på höger bagage-rumsinklädnad. Ett klokt beslut det med, skulle det visa sig. Senare ringde verkstaden och ville veta hur jag kunde veta spolarslangen läckte, bara genom att titta i elschemat. Men det får bli min lilla hemlighet.

Under samma köldknäpp fick en verkstad i uppdrag att montera kupévärmare i en Nissan Navara. Som vanligt var det bråttom, och eftersom direkta monteringsanvisningar saknades fick mekanikern improvisera lite. Han hade ju trots allt många års erfarenhet, så vad skulle kunna gå fel? Efter ett tag satt kupé-värmaren på plats. Nu åter-stod egentligen bara en kort provkörning runt verkstaden innan bilen skulle kunna lämnas till kunden. Nu är det ju dock så som statistiken säger, att ju fler lyckade reparationer man genomfört, desto närmare kommer det stora missödet. När bilen ska provköras vaknar ett flipperspel till liv på instrument-brädan. I stort sett varenda varningslampa tänds upp i bilen. Det visade sig att mekanikern borrat rakt in i en kabelstam på passagerarsidan. En timmes kabelreparation senare fungerar fortfarande inte fyrhjulsdriften och anti-sladdsystemet.

Man får ingen kontakt med styrdonet över-huvudtaget, och ett nytt eller begagnat styrdon visar sig vara betydligt svårare att hitta än vad man hade hoppats på. Eftersom kunden ska iväg på skid-semester med bilen under julen, är mekanikern lite uppjagad när han ringer mig. Ett elschema som visar kabel-dragningar och placeringar visar sig vara lite krångligt att hitta, men efter en stund så löser det sig. Mitt förslag är att börja med att mäta strömförsörjningen till styrdonet som reglerar fyrhjulsdriften. Ganska omgående visar det sig att styrdonet saknar plusmatningen. ”Säkring C6” längst ner i högra hörnet blir min rekom-mendation. Verkstaden påpekar nu att elschemat inte stämmer, efter-som de har en annan säkrings-layout. Efter nya efterforskningar verkar det dock korrekt. Det ska inte finnas några kända varianter.

”Men bilen ligger mitt i en bryt-punkt för en facelift, så man kan ju aldrig vara helt säker”, lägger jag till för säkerhets skull. 

En stund senare hittar verkstaden säkringspanelen nedstoppad bakom batteriet. Besvikelsen blir dock stor när en av de jullediga mekanikerna meddelar att han redan kollat säkringarna i panelen. ”Vi lägger på +12V på styrenheten och håller tummarna”, säger jag. Och visst fungerar det. Diagnosen får kontakt med styrdonet och kan släcka felkoderna. Tja, då var det väl kabelbrand efter den där oturliga borrningen då?”

Innan vi börjar sprätta kabelstammar vill jag dock kolla den där säkringen en gång till.  Och visst är den trasig. Till sist kan verkstaden dra en lättnadens suck.