Det tog 23 år för en svensk att åter hamna på startgridden i Formel 1. Efter fem säsonger i Formel 1 åkte han sedermera till USA för att tävla i IndyCar. DMV mötte upp Marcus Ericsson i Stockholm, endast dagar efter årets sista race i sin debutsäsong i IndyCar. 

Motorsport är som ingen annan sport. De som håller på med motorsport har oftast ”ärvt” stafettpinnen. 

– Men det fanns inte för mig, inleder Marcus. Ingen i min familj har hållit på med motorsport överhuvudtaget. Det var lite mer en slump att jag av någon anledning ville prova gokart när vi var i Marieberg köpcentrum.

Marcus är född 1990 och kommer ifrån Kumla, i Örebro. Och med ”vi” menar han sin familj. 

– Jag tjatade på farsan om att få köra, fortsätter Marcus. Så fick jag köra barngokart där en sommar.

Det var så kul att det blev flera besök under den sommaren, så pass att banans ägare, STCC-föraren Fredrik Ekblom, började lägga märke till 8 årige Marcus. Fredrik hugger tag i Marcus pappa och säger, ”Grabben har talang, ni borde göra något annat än att bara komma hit och köra på skoj. Ni borde kolla om ni inte ska göra på det på riktigt istället”. 

– Som tur var så var pappa intresserad av att göra det, fortsätter Marcus. Det är ändå en stor commitment: han var tvungen att köpa en gokart. Varenda helg var vi ute på gokarttävlingar runtom i hela Sverige. 

Det fortsatte och tävlingarna blev större, och plötsligt började de tävla ute i Europa när Marcus blev tonåring. 

PÅ RÄTT SPÅR

Framgångarna i de olika gokartklasserna började läggas på hög. Marcus vann junior-SM, junior nordiska mästerskapen, SM och blev trea i inofficiella VM. I och med det ökande antalet tävlingar ökade så klart även utgifterna för att tävla. Familjen Ericsson fick jobba hårt för att få det att gå runt. 

– Det är en väldigt dyr sport, vi hade fullt upp att få det att gå runt med gokart, menar Marcus. Pappa fick måla dag in och dag ut för att ha råd för att jag skulle kunna köra. Han fick jobba mycket extra under de åren! 

Drömmen om att bli racerförare fanns, men inget som han tänkte på när han var mitt uppe i det. Det var mest kul. Men när han fyllde 15 skulle karriären ta fart på allvar. Han kom i kontakt med Kenny Bräck och Eje Elgh.

– Som är två utav av de största i racing-Sverige, tillägger Marcus. De startade ett projekt där de ville hjälpa någon eller några svenskar och ge förutsättningar till att bli racingförare. 

Projektet drog igång 2005–2006 och jakten på företag som ville ”vara med på banan” som sponsorer var i fullgång. Marcus var en av cirka tio juniorförare som valdes ut. 

– Vi gjorde olika tester och körtester, jag kommer även ihåg att vi hade en simulerad mediadag där vi skulle hantera media och intervjuer, presskonferenser och sådana grejer, fortsätter han. Vi gjorde mental träning, fysisk träning, en fullständig utvärdering. 

I slutändan skulle två förare väljas ut och ges förutsättningar till att ta nästa steg i motorsporten. 

– I slutändan när de hade gjort den här utvärderingen på sex månader, eller vad det tog, så var det bara en som de ansåg platsade, och det var jag, säger Marcus. Därifrån tog min karriär fart i bilvärlden, jag tog steget upp från gokart till bilar. Utan dem och deras engagemang så hade det inte funnits en möjlighet för oss att göra det här. Det var då som det klickade – det är det här jag ska göra. Det här ska jag satsa all-in på. 

Under tiden som karriären verkade rulla på av sig själv höll Marcus även på med hockey. Han ställdes inför ett vägval. Valet föll inte så oväntat på motorsporten. 

– Jag fortsatte gå i skolan litegrann men i gymnasiet så hoppade jag av skolan för att satsa ännu mer helhjärtat på racingen, säger Marcus. Jag hade valt min väg och fick lägga alla mina kort i den högen.

Marcus hann gå klart ettan på gymnasiet, en sportlinje i Örebro. Det gick att kombinera till en början men till tvåan flyttade han till Japan för att tävla i Formel 3. 

– Så jag gick aldrig ut gymnasiet, jag har inga slutbetyg därifrån, säger Marcus med en eftertänksam blick. Jag var inte med och gick ut nian heller, för då var jag också bortrest. Det var många sådana grejer som jag missade. 

Det han har missat har han fått igen på annat håll i livet. Under karriärsklättringen har han slipats bland annat genom att hantera media, sätta ihop sponsorpaket, förhandla med företagsledningar och prata inför tusentals människor i olika event och evenemang. 

– Även om jag inte har fått en gymnasieutbildning så har jag fått väldigt mycket som jag kommer ha mycket nytta av den dagen jag slutar, säger Marcus. Alla dessa erfarenheter som jag har lärt mig inom mitt yrke – som är utanför själva körningen – är saker som har gjort att jag är i en bra position när jag väl slutar. 

ATT SKRUVA BIL

När pappa/son-duon var ute på race var det pappa Tomas som tog hand om det tekniska. Ett inte helt ovanligt upplägg ute på gokartbanorna under en tävlingssäsong. Hans egna mekkunskaper är begränsade.

– Det är lite pinsamt att säga när man är racingförare! erkänner Marcus. Jag har aldrig varit en sådan mekar-kille, att jag står i garaget och mekar med bilar eller moppar. Det har aldrig varit min passion. Min passion har alltid varit att köra och tävlingsmomentet. Men grejen är, jag måste i mitt jobb förstå mig på hur en bil funkar. När vi jobbar på racingbanan så handlar det mycket om inställningar, att ändra dämpare, hjulinställningar, caster och camber, diff och utväxlingar, väldigt mycket sådant. Jag måste ha en bra grundkunskap om det, annars så funkar det inte. Jag är mer kunnig på hur det funkar, men sedan skulle jag inte påstå att jag skulle kunna göra så mycket själv!

En av förarens viktigaste uppgifter är att förmedla till ingenjörerna i teamet om hur bilen känns ute på banan. Hur svarar bilen när man går på gas? Hur är den under gaspådrag i olika varvtal? Hur reagagerar bilen under upp- och nedväxlingar?

– Det är det absolut viktigaste för dig som racingförare, att du ska kunna förmedla allt du känner i bilen, säger Marcus. Det är mer där jag har min expertis. Det jobbar man på ständigt för att få ut maximalt för varje bana. Du vill inte ha för mycket kraft direkt så du får hjulspinn, sådant jobbar man med väldigt mycket. Där är det jätteviktigt hur feedbacken är från föraren till ingenjören. 

Kommunikationen mellan förare och ingenjör är vad som gör skillnad på den här nivån.  

– Körmässigt är alla så himla jämna så det är andra detaljer som gör att du kan vara bättre än dina konkurrenter, säger Marcus. 

DEN BÄSTA MOTORN

Hittills genom karriären har Marcus hunnit avverka en rad olika bilar och motorer, både från ”matarserierna” till det som även brukar kallas för ”motorsportens absoluta topp”, eller ”pinnacle of motorsport”, som är Formel 1. 

– De vi körde med i Formel 1, V6:an med turbo, hybridmotorn, var otroligt imponerande, säger Marcus. Hur den är uppbyggd och hur avancerad den är. Man kallar den inte ens motor längre, det är en power unit. Den är så komplex med hybridsystemet, och sedan utgör den en otrolig kraft, uppemot 1 000 hästar. En otroligt häftig bil och motor att köra, måste jag säga. Sedan är det klart, i GP2 [föregångaren till Formel 2, kategorin direkt under Formel 1] körde vi med V8:orna, det var riktigt coolt också. Och just ljudet ifrån dem, även kraften tyckte jag var väldigt kul. 

Innan han tog sig till Formel 1 belönades han även med en testkörning 2009, i den vinnande VM-bilen från samma säsong, Brawn BGP 001. 

– Det är nog den bästa bilen jag någonsin har kört om jag måste välja en, säger Marcus. Jag fick chansen i ett rookie-test, som Formel 1 gör varje år. Jag hade precis vunnit japanska mästerskapen och var väldigt framgångsrik det året. Då blev jag upplockad och fick göra det testet. Jag hade precis fyllt 19 år, det var overkligt. Det var väldigt, väldigt stort, och just bilen minns jag. Det var som att bilen satt som i backen, den var så otroligt fint balanserad med så mycket grepp. Då hade vi också V8-motorer på den tiden så jag kommer ihåg ljudet… Ett minne man aldrig glömmer.

UTVALD TILL FORMEL 1

Till säsongen 2014 kom beskedet att Marcus Ericsson skulle bli ordinarieförare i Formel 1, ett jobb som delas med endast 19 förare i hela världen. 

– Jag tror att jag skrek bara rakt ut en stund! minns Marcus med ett leende. Det var min första reaktion. För alla som håller på med motorsport så tror jag alla har en dröm om att komma till Formel 1. Och det är väldigt, väldigt få som lyckas komma dit idag. Det är ett så otroligt litet nålsöga. Det var overkligt. 

Det skulle sedan bli fem säsonger i Formel 1. Att lyckas hålla sig kvar i mer än en säsong är en bedrift i sig. Man brukar säga att det svåraste i F1 är inte att ta sig dit, utan att hålla sig kvar när man väl kommer dit. 

– Även om jag aldrig vann, eller var på pallen i Formel 1 under mina år där så är jag ändå väldigt stolt över att jag var Formel 1-förare i fem år, säger Marcus. Jag gjorde bra resultat och tog poäng, men det var tuffa år och jag satt oftast i dåligt material jämfört med konkurrenterna. 

Marcus är fortfarande anlitad som reservförare åt Alfa Romeo i Formel 1 och närvarar under ett antal race under säsongen. Men som racerförare vill man inte sitta vid sidan av. Man vill tävla. Till 2019 bar det därför av till USA och till IndyCar, som är den amerikanska motsvarigheten till Formel 1. Det blev en lyckad debutsäsong med en andraplats i Detroit som årets bästa resultat. 

– IndyCar är populärt i USA, säger Marcus. Det finns ett hyfsat intresse för det i Europa men inte alls på samma nivå som Formel 1. Det är på världsscenen på ett annat sätt. Men samtidigt så trivs jag jättebra borta i USA och tycker IndyCar är en väldigt kul serie som är på uppgång. Även intresset här i Sverige har blivit stort i och med att både jag och Felix [Rosenqvist] kör där. Men det är klart att, om man kollar rent på tävlingshelgerna så är det mycket mindre media och sådana grejer i IndyCar om man jämför med Formel 1. Där är det medier ifrån alla världens hörn. Medan i IndyCar så är det mest USA som är där. Så rätt så stor skillnad på så sätt. 

Att inte behöva åka runt till 22 olika länder för att tävla gör att man kan leva ett mer ”normalt” liv. Jämfört med Formel 1 körs alla tävlingar i USA, förutom en som körs i Kanada. 

– Det blir definitivt mer en vardag, menar Marcus. Formel 1 är väldigt slitigt på grund av att du reser över hela världen egentligen. Du har race i alla kontinenter förutom Afrika, sedan är säsongen så otroligt lång också. Formel 1 blir ett slitsamt sätt att leva i och med att du hela tiden är på resande fot. I USA har jag bott i Indianapolis, och alla race är i USA och ett i Kanada. Så du åker alltid på onsdag kväll, eller torsdag morgon, kör racet, kommer hem på söndag kväll eller måndag morgon. Så kan du ha mer av en vardag emellan racen. Det har varit en positiv sak tycker jag med just IndyCar, att livet blir mer hållbart. 

ATT KRASCHA I 330 KM/H

Det hör till jobbet som racerförare att tappa kontrollen och kvadda sin bil. Framför allt är det två krascher som sticker ut om man frågar Marcus. Den ena, som även sitter kvar som en ”low point”, är när han kraschade bakom säkerhetsbilen i tävlingen i Monaco. En egenförvållad olycka. Den andra kom ur ingenstans under raksträckan i Italien 2018, som räknas som en av de snabbaste banorna i Formel 1-kalendern. 

– Också en low point, säger Marcus. Det var en sådan freak-krasch. Det var ett mekaniskt fel på bilen som gjorde att jag kraschade i 330 km/h. Jag flippade och voltade, jag vet inte hur många varv. Det var så märkligt för att jag åkte på raksträckan på full gas, och så fort jag bromsade så vände bilen. Jag fattade inte vad som hände. När allt stannade och kraschen var över så fattade jag fortfarande inte vad som hade hänt. Ibland så går det åt pipan, men oftast vet du varför: du laddar för hårt, du gör ett misstag, du har ändå den processen innan det smäller. Men det här kom från ingenstans. Och det gör att det var en svår krasch, mentalt också. 

FOKUS PÅ USA

Än så länge finns det inga planer på att tänka på steget efter racingkarriären – det är full fokus på att köra på så fort möjligt. Karriären fortsätter med en andra säsong i IndyCar, där han blir teamkamrat med landsmannen Felix Rosenqvist till 2020. 

– Felix är en utav de absolut duktigaste förarna just nu i motorsportvärlden, menar Marcus. Jag rankar honom väldigt högt. Det är svårt att sätta fingret på varför han aldrig har kommit till Formel 1, men han har gjort en väldigt bra karriär på sitt sätt också. Hans väg har gått åt ett annat håll. 

Att fortsätta bygga på sin erfarenhet i USA är prio ett. En framtid inom elektrisk racing är heller inte otänkbart. 

– Jag är väldigt fokuserad på att vara kvar i IndyCar och att lyckas där borta, fortsätter han. Det är en väldigt häftig och rolig serie och jag vill gärna lyckas där. Även Formel E är en intressant serie som jag följer noggrant, den ligger väldigt bra till i hur världen ser ut idag. De har lyckats bra med upplägget. Det är absolut inte omöjligt att jag kan vara inblandad i framtiden, på något sätt.

MARCUS ERICSSON OM: 

Världens snyggaste personbil?
– Den är lurig alltså, riktigt lurig! Sportbilar inkluderade? Jag skulle nog säga Porsche 911, rent generellt. Porsche 911:orna kommer aldrig gå ur tiden. 

Historiens snyggaste racerbil?
– Lotus, vad heter de … Lotus 78:orna – Ronnies Petersons F1-bilar, väldigt coola. 

Favvoförare genom tiderna?
– Då säger jag Ronnie Peterson på grund av det han gjorde för svensk motorsport. 

5 SNABBA:

Indy 500 eller Monaco GP?
– Indy 500. 

El, bensin eller diesel?
– Bensin. 

Strand eller skidor?
– Strand.

Kavaj eller skinnjacka?
– Skinnjacka. 

Hamburgare eller pizza?
– Svårt. Hamburgare!