Kan alternativa reservdelar innebära en säkerhetsrisk? Detta är en fråga som nu diskuteras på EU-nivå ihop med olika medlemsländers myndigheter. Ulf Stefansson, jurist vid branschorganisationen Fordonsjuristen, berättar vad detta kan komma att innebära för de fria verkstäderna.

EU har inlett en granskning vars mål är att fastställa om det kan finnas en säkerhetsrisk genom att frångå OEM-klassade reservdelar. En utredning som kan få betydelse, inte minst för reservdelar inom karossdelar, stötfångare och fönster. Delar som kan påverka fordonets förmåga att hantera kollisioner på motsvarande vis som en OE-märkt del.

Samtidigt som EU fortsatt värnar om att upprätthålla konkurrensen på eftermarknaden för fordonsdelar vill man nu genom utredningen säkerställa att en alternativ del verkligen håller samma kvalitetsnivå som en originaldel. 

Vad innebär det för en reparation om det inte finns tydliga certifieringar eller tester som bevisar en reservdels kvalitetsstandard?

Utredningen pågår och dess exakta utfall är än så länge oklar. Ulf Stefansson, jurist vid branschföreningen Fordonsjuristen, menar dock att frågan förtjänar en noggrann bevakning. Han ser flera tänkbara utmaningar för den fria verkstaden:

– Frågan är hur branschen säkerställer att alternativ till OEM-delar håller samma standard och kvalitet. Och finns det en tillräcklig kontroll för att förhindra att underkvalitativa eller piratkopierade delar säljs och används på fordon?

För vad innebär egentligen begreppet ”originaldel” enligt EU-rätten?

– Idag definieras bland annat att originaldelar är sådana som tillverkats enligt fordonstillverkarens specifikationer och produktionsstandarder. Men verkligheten är mer nyanserad, menar Ulf.

I praktiken innebär detta att en reservdel antingen är tillverkad av OE-leverantör och bär fordonstillverkarens varumärke. Eller att delen är producerad av annan aktör, men enligt samma tekniska specifikationer och samtidigt utan fordonstillverkarens logotyp.

– Många aktörer på eftermarknaden tillverkar komponenter på exakt samma produktionslinje, enligt samma specifikationer och kvalitetskrav som OE-delen. Ibland även med högre kvalitet än vad som faktiskt monterats från fabrik, säger Ulf.

EU:s nu pågående utredning, tänkt att komplettera de redan befintliga bestämmelserna, kan komma att innebära framtida utmaningar för den fria verkstadsbranschen. För hur ska verkstaden kunna säkerställa att en eftermarknadsdel håller OE-kvalitet?

– Det är här branschpraxis spelar stor roll, svarar Ulf. Genom samtal med leverantörer och OE-tillverkare framgår att flera stora tillverkare samarbetar och köper av varandra. Exempelvis Gates som köper spännrullar från INA och “repackar” dem.

Många leverantörer intygar kvaliteten genom ett certifikat, ofta undertecknade av ledande befattningshavare, att deras delar möter eller överträffar OE-kvalitet. Dessa certifikat är en del av det som juridiskt definierar “motsvarande kvalitet”. 

Men det finns samtidigt stora gråzoner och problem med piratdelar. Det är problem som inte uppstår hos de etablerade och seriösa aktörerna, men som kan förekomma utanför dessa strukturer.

– Det förekommer problem hos mindre tillverkare som inte deltar i OE-upphandlingar, och där kvalitetskontroll, tester och certifiering är otydliga eller helt saknas, varnar Ulf.

Ytterligare ett problem är falska varumärken och piratkopior.

– Dessa kan se identiska ut och vara paketerat som ett varumärke med OE-märkning, men vara rena kopior utan spårbarhet eller kvalitetssäkring, varnar Ulf.

Att urskilja dessa aktörer är det verkliga problemet. Märkningen på kartongen är inte alltid en garanti.

– Det krävs kunskap, erfarenhet och tillgång till seriösa leverantörskedjor för att kunna säkerställa kvalitet säger Ulf. Många tillverkare har börjat med QR-koder på förpackningar och produkter. På så sätt är det möjligt att scanna koden och identifiera produktnummer via APP eller webb-portal för att säkerställa produktens äkthet. 

Hur skyddas konsumenten och verkstaden juridiskt?

– Bevisbördan för om en eftermarknadsreservdel håller motsvarande kvalitet som en OE-reservdel ligger på fordonstillverkaren om de anser att en viss del orsakat skada eller fel. Verkstaden bör spara certifikat och dokumentation för att visa att delen uppfyller kraven. Detta är ofta en praktisk fråga snarare än en formell rättstvist, menar Ulf.

Han anser att regelverket är tydligt men drar en del slutsatser kring hur verkstäder på marknaden bör agera för att skydda sig mot undermåliga reservdelar:

– Jobbar man enbart ihop med stora och seriösa leverantörer, finns det inga större problem. Dessa aktörer har ofta OE-produktion i grunden, är kvalitetssäkrade, testar sina komponenter och intygar detta, lugnar han.

Det är först när man rör sig utanför dessa strukturer som det gäller att vara vaksam.

– Exempelvis till mindre leverantörer utan testdata, eller till rena kopior. Då finns en risk för kvalitetsskillnader och risken för rättsliga komplikationer ökar, varnar Ulf.

Rekommendationen till verkstaden blir därför att alltid välja större varumärken på världsmarknaden framför mindre leverantörer med dålig ”track record” vad gäller kvalitet och reklamationshantering. 

– För verkstäder och konsumenter handlar det därför i slutänden om att ha rätt inköpskanaler och dokumentation, menar Ulf.